En sak som påverkar mig mycket när jag jobbar inom hemtjänsten och träffar olika människor med olika livserfarenheter och egenskaper, är att en del är så ensamma. De har inga barn som regelbundet kommer på besök eller något syskon som tittar förbi då och då. En del har haft en make/maka som gått bort och han/hon var den enda dem hade i livet, så nu är dem helt ensamma.
Många pensionärer sitter i sina lägenheter hela dagarna, för dem har inte möjlighet att gå ut själva. Och om dem har möjlighet så vågar dem inte då de är rädda för överfall eller att ramla. Visst går hemtjänsten ut på promenader med de pensionärer som vill varje vecka men det är inte varje dag och det förstår jag att det inte finns tid med. Och när man väl är på promenad så har vi alltid en tid att passa, en tid när vi ska vara på nästa ställe, hos nästa brukare.
Personalen inom hemtjänsten gör så gott dom kan med vad dom har men folk lite högre upp i hierarkin kanske skulle kunna sätta sig in i pensionärernas situation och se hur det känns. Att inte få gå ut och andas frisk luft varje dag utan sitta instängd i en lägenhet..
En pensionär sa till mig att det vore kanske bättre att begå något brott så att man hamnade i fängelset för där får man utevistelse varje dag..
Jag gick och funderade på de här orden under hela den dagen och det stämmer ju faktiskt. Är inte samhället lite vrickat om det ser ut så.? Folk som begår brott får bättre behandling än hederliga, underbara, snälla människor som inte har gjort något ont i livet, dem har bara blivit gamla.
Jag tycker verkligen om att jobba inom hemtjänsten men det rörs upp många känslor inombords som är svåra att bara borsta bort..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar